Känns helt tomt i kroppen efter min väns bortgång.

Natten mellan onsdags och torsdag ringde min telefon. Men eftersom jag hade på Stör ej hörde jag inget och fick heller ingen notis om det. Det var först på torsdags lunchen som jag märkte att jag hade missat samtal. Ringer upp men det är hans pappa som svarar. Han har svårt att prata och jag hör hur han försöker samla sig för att hålla igen. När han förstår att det är jag så berättar han att Andreas är död. Självmord. Vi pratar lite till men jag får inte så mycket mer info eftersom han knappt kan prata. Så vi kommer överens om att höras av imorgon (fredag).

Resten av torsdagen fick jag inte gjort någonting. Jag bara grät. Min syster fick komma över för att hjälpa mig så jag fick i mig vätska och lite mat. Jag var helt väck.

Idag när Andreas pappa ringde gick det lättare men jag var fortfarande chockad. Andreas pappa berättar att han hade hittat honom på torsdags morgonen. Men det var då redan försent. Fick även veta att jag var den sista han ringde. Han hade ringt några samtal under onsdags eftermiddagen men sedan inget fören klocka 01:26 då han ringde mig.

Och det är detta som är lite konstigt.

Jag träffade Andreas på en online server för GTA Vice City (2003-2004) och vi klickade direkt. Andreas var några år yngre än mig och han pluggade vid den tiden. Vi träffades ofta och blev riktigt goda vänner. En riktigt bästa vän kan jag säga. Fram till 2015 då hitta han ett jobb som han trivdes med plus han träffa sin blivande fru, vilket gjorde att han fick flytta. Så vi började ha mindre kontakt, men hördes fortfarande av och träffades några gånger per år. Runt 2020 fick dom sin dotter och mellan 2020-2021 träffades vi inte alls men hörde av varandra några gånger per år. 2023 och fram hörde vi varken av varandra eller träffades.

Men jag har ibland sett på hans Instagram att han umgås med en del nya personer. En del från jobbet men också en del privata. Så därför kännes det så konstigt att jag var den sista han ringde. Med tanke på hur lite kontakt vi haft de senaste 9 åren.

Jag kommer aldrig få veta vad han ville. Eller varför han gjorde det överhuvudtaget. Han lämnade inte något brev. I alla fall inget dom hittat än.

Men det känns så oerhört tomt. Så här kännes det aldrig när farmor, farfar eller mormor gick bort. Kanske för att dom dog av åldern medan Andreas avslutade själv.

Har någon av er känt så här tomt i kroppen efter att någon ni känt gått bort?
Och vad gjorde ni åt det?

Jag är tacksam för alla möjliga svar för detta är sjukt jobbig känsla jag bara vill bli av med.